ComputersHowto
Hur många av er har hört talas om Braid eller Super Meat Boy eller World of Goo? Inte många, jag är säker. Men nästan alla har kanske hört talas om Call of Duty eller Halo eller God of War eller Grand Theft Auto. De senare är spel som produceras av flera miljarder dollar-franchiser, utvecklade av de största utvecklargruppen och publiceras av branschens största aktörer. Även om du inte har spelat dem måste du ha hört talas om dem eftersom de publiceras som de bästa spelen som man kan spela. En stor del av deras budget går till reklam och mediahype-skapande. Dessa spel har den bästa grafiska trovärdigheten, men för att njuta av det kräver de därför avancerad hårdvara för att köra dem i all sin glans. Även om du inte är så stor på grafiken, kommer ett spel som de som nämns ovan att motivera en uppgradering till din halvtioåriga dator eller bärbara dator.
Det är nästan som att du tvingas uppgradera för att bara spela dessa spel. Men vad de faktiskt gör är att de håller hjulet vridande. Ett nytt spel skapar en marknad för nyare hårdvara och kunderna får ett svimlande realistiskt spel. Alla är glada. Eller kanske inte. Liknande plotlinjer plågar dessa titlar. Det finns också en nivå som man kan ta realism i spel. Även det bästa av den bästa grafiken är inte riktigt där än. Man kan lätt bli trött eller till och med uttråkad av att spela dessa spel.
Och sedan tänker vi på de första matcherna vi spelade som barn. Atari-, NES-, SNES- och Playstation-spelen vi spelade i flera månader och blir inte uttråkade. Till och med våra föräldrar gillade att gå med då och då. När spelutvecklingen började fanns det inga stora franchiseavtal för att finansiera stora budgetspel. Någon med en idé arbetade dag och natt för att göra det spel de ville göra. Ett lag på två kunde göra hela spelet. Det kanske inte har den bästa grafiken, men spelen visade sig vara unika och med en distinkt konststil som fångade många vördnad. Dessa var flaggbärarna av indiespelen vi ser idag. Spel liknande de jag nämnde i början.
Wikipedia definierar indiespel som videospel skapade av individer eller små lag i allmänhet utan videospelutgivare ekonomiskt stöd. Indiespel fokuserar ofta på innovation och är beroende av digital distribution. Steam online-speldistributionssystem från Valve var den första plattformen som visade världen att helt digital distribution av spel också är ett livskraftigt alternativ i dagens värld. Och så började indirörelsen som har gett oss några av de bästa spelen under det senaste decenniet. Sony, Microsoft och Nintendo har också gått med genom att ge stöd till oberoende skapade spel. Det har funnits många mycket populära och kommersiellt framgångsrika indiespel på senare tid som har gett branschen fart.
Nu, något om några av de mest kända indiespelen-
Super Meat Boy är ett galet svårt plattformsspel utvecklat av Team Meat. Teamet är egentligen bara två personer, Tommy Refenes (kodaren) och Edmund Mcmillen (designern). Spelet kräver split-second timing och mycket tålamod. Svårighetsgraden kanske inte är allas kopp te men när du får ett A + i ett enda försök är det en fantastisk känsla. SMB är kritikerrosad och har sålt över en miljon exemplar.
Fläta är också ett plattformsspel men med pussel och tidsböjningsmekanik. Det har ett distinkt konstnärligt utseende och pussel är ganska svårt. Spelet är uppdelat i fem världar som alla har olika tidsbaserade spelmekaniker. Den utvecklades under en period av tre år av Jonathan Blow. Braid var det högst rankade spelet på Xbox Live när det kom ut och har sålt över 450 000 exemplar.
World of Goo är ett pusselspel skapat av indiespelutvecklaren 2D Boy. 2D boy är ett annat team på två, bestående av Ron Carmel och Kyle Gabler. Spelet handlar om att bygga stora fysiska strukturer genom att använda "goo" -bollar, lösa pussel och samla in maximalt antal bollar möjligt.
BADLAND är ett mobilvideospel utvecklat av Frogmind. Det är ett team bestående av 13 personer som står i spetsen för två branschveteraner Johannes Vourinen och Juhana Myllys. Spelaren kontrollerar en svart varelse som heter Clony som flyger runt en skog och undviker hinder och skapar dess kloner. Spelet vann många priser och har mer än 20 miljoner nedladdningar.
Limbo är en svartvit plattformspussel utvecklad av Playdead. Den har en unik konststil och några av de svåraste pussel jag har stött på i spel. Spelet har enkel mekanik, men den kusliga bakgrunden och minimala ljud gör det till en speciell upplevelse. Det har mer än en gång kallats ett konstverk.
Indiespel är fantastiska eftersom de har friheten att experimentera med mekanik, konststilar och genrer. De är inte bundna av förlagsfinansiering för att bygga ett spel på ett visst sätt för att få bättre försäljning. Dessa spel representerar utvecklarnas kreativitet och den digitala inkarnationen av berättelserna de vill berätta, de upplevelser de vill att spelaren ska ha. Kickstarter och andra crowdfunding-platser har fört oss in i en ny era där alla som kan bygga ett spel kan göra det, även om de inte har resurser. Indiefenomenet växer i snabb takt och det är ett gott tecken. Videospelindustrin har nu en grupp rebeller som förnekar konventionen och gör vad de vill. De ger den välbehövliga variationen av smak till bordet för oss spelare.
Ett Kickstarter-projekt bad om finansiering för att göra en dokumentär om livet för indiespelutvecklare medan de kämpar för att avsluta spelet de startade. Två framgångsrika finansieringsrunder och 300 timmars skottfilm senare kom de kanadensiska filmskaparna Lisanne Pajot och James Swirsky ut med 'Indie Game: The Movie' som var regisserad, producerad, inspelad och till och med redigerad av bara de två. Det är en film i full längd som följer utvecklingen av Super Meat Boy och Fez. Det har också Jonathan Blow som berättar om sina erfarenheter av Braids framgång. Det visar en stor inblick i utvecklarnas liv och de problem de möter; sociala, ekonomiska och tidsfrister. Filmen har 93% på Rotten Tomatoes och har vunnit många priser för bästa dokumentär. Det är ett måste för alla som kallar honom / henne för en spelare.
Titta på trailern nedan och bestäm själv: